Uppdat. 2016-02-16

 1. Granatsplittret                  Avskrift (med div. tilllägg foto) av Carl Carlsson 2011-01-15

Dagny bodde med sin familj på Västerudden, dit de flyttade 1936. De hyrde ett tvåvånings trähus på Varvsgatan som ägdes av Oskar Mattisson, timmerman på Varvet.

 Här bodde vi, och fönstret syns här på nedre vån. Varvsgatan 20-22. Huset är numera för länge sedan rivet.
1942 flyttade familjen till S. Skeppargränd 15 och 1945 byggde man sig ett hus på Ekeberg, Lärkvägen 15.

Maken Victor, mera känd som Lille-Kalle, var stamanställd vid flottan som kock. Han tjänstgjorde bl.a. på pansarskeppet Drottning Victoria, Fylgia m.fl. Men vid tiden för andra världskrigets utbrott var arbetsplatsen Sjöreserven intill skeppsgossekasernen.

- Staden var helt mörklagd då det hände, berättar Dagny Carlsson. Vid 21-tiden gick min man som vanligt till sitt jobb på Sjöreserven. Vi hade en överenskommelse att vi skulle lysa till varandra med ficklampa när han passerat Skeppsgossekåren. (sedemera Ankarstjärna).

- Ungefär samtidigt som min man gick utbröt ett väldigt oväsen. Vi hörde flygplan och kraftig eldgivning från Kungsholmen, Aspö, Lindholmen, God natt och andra luftvärnsbatterier. Hela Karlskrona lystes upp av spårljus, och man kunde se hur ljusen korsade varandra i luften.

- Beskjutningen skedde i omgångar. Det hände även vid andra tillfällen, men den här kvällen var det något alldeles extra.

Min man var orolig för mig, och som vanligt signalerade han till mig med sin ficklampa bortifrån Skeppsgossekåren. Jag öppnade en springa av det mörklagda fönstret och gav svarssignal. Därefter stängde jag fönstret. Just som jag lagt på haspen hörde jag något som ven genom luften, och jag märkte hur fönsterblecket blev rödglödgat. Det liksom smälte.

Kvar på blecket låg en bit som visade sig  senare vara splitter från en riktig projektil. Troligen hade den avfyrats från varvet. Det var nära ögat. Hade jag stått kvar i fönstret hade jag förmodligen blivit träffad, säger Dagny Carlsson. Dagny öppnade fönstret så mycket att hon kunde peta ner splittret från fönsterblecket. Hon gick ut för att hämta det och det låg nedanför fönstret på trottoaren. Hon tog upp det och det var alldeles varmt minns hon när hon tog det i handen.

- Jag var i långt framskridet havandeskap, och vid två-halv tretiden på natten kände jag att det var dags. Jag ringde efter en taxi och blev körd till BB. Ungefär klockan 7 föddes min son Eddy.

Jag hörde senare att det var tyska plan som flugit in över svenskt område. Jag tror inte det skedde med avsikt. Det var lite disigt på kvällen, och det var nog fråga om en felnavigering.

- Även den påföljande kvällen sköt de med spårljus, minns Dagny. Det var tydligen rätt kritiskt, för en syster kom in på salen där jag låg tillsammans med en annan nybliven mamma och sa till oss:  - Ni får inte bli förskräckta om vi kommer och hämtar er med bårar. De har ringt från fortifikationsförvaltningen. Men som väl var slapp vi bryta upp. Vid halv två-tvåtiden på natten kom systern och meddelade att faran var över.

Det var märkligt att inte någon människa kom till skada vid dessa beskjutningar. Och att det inte började brinna i något av alla dessa trähus som fanns på Trossö & Västerudden.

Numera och sedan en tid tillbaka har självklart sonen Eddy det i säkert förvar i någon låda, och han bor i Malmö. Vill ni se splittret i verkligheten får ni kontakta Eddy så visar han säkert upp det för er.

                                                  Foto på splittret

    Tagit från 2 olika håll.

OBS! När jag skrivit ner Dagnys historia kom jag på att Victor varit med om något liknande och även jag har varit illa ute. Dessa 2 händelser ska jag nu försöka att återge här nedan. Victors finns i ett tidningsreportage som jag ska försöka att spåra upp på BLT så småningom.

2. Nära för Victor också. 

     - Denna händelse (året 1951?) som drabbade Victor är av ett mycket märkligt slag. Han befann sig på gatan utanför vårt hus på Lärkvägen 15 Ekeberg. När han passerade där var var det något som ven och det small till i husgavelns träpanel. Han såg att det satt något i väggen strax till vänster om fönstret och i höjd med fönstrets överkant på husgavel. Victor gick efter stegen och klättrade upp för att se bättre vad det var för något. Han blev förvånad och trodde inte sina ögon när han såg att det var en gevärskula.

Victor gick in och ringde till millitären och vakthavande befäl på Rosenholm och berättade var han varit med om. Han lovade att undersöka saken och återkomma/tel snarast. Efter någon halvtimma ringde ett högre befäl och förklarade händelseförloppet. Det var så att det var värnpligtiga som hade skjutövning och en av dessa hade avlossat ett skott i luften utan en tanke på vad kulan skulle ta vägen. Det högre befälet bad om ursäkt för händelsen och den som avlossat skottet skulle få en reprimand. Han sa i samma andetag att det var ett ballistiskt under att kulan kunde få en sådan bana. Befälet frågade om Victor hade några ersättningskrav, nej sa Vicktor jag lever ju och hålet i väggen får jag väl täppa till på något sätt.

Victor ringde till BLT och dom kom ut medreporter och en fotograf och gjorde ett reportage om hela händelsen som man dagen efter kunde läsa om i tidningen med foto där Victor står på stegen och visar på stället där gevärskulan sitter. På fotot kan man även skymta min syster Vivi-Ann i fönstret och hon visste inte då att hon skulle komma med i tidningen på fotot som togs.

3. Det var nära för mig också.

Jag lumpade i KA2 1955 och var förlagd på Aspö Mad när följande inträffade. Vi befann oss på skjutbanan vid Ellenabben och skulle under befäl av sergant M. Gustavsson göra en skjutövning med mausergevär och skarp amunition.

Övningen gick till som följer: På en linje tog vi oss framåt, stannade och avlossa ett skott av 5. Under march framåt igen skulle vi ladda för nästa skott, stanna på en linje och avlossa skott nummer 2. Det var bara det att vpl. R. Möllheden som skulle varit på min högersida inte hade kommit fram till linjen som stannat. Han sköt sitt skott en bit bakom oss och det visslade förbi mitt öra alldeles bredvid mig. Jag hörde en arg sergant skika med hög röst - eld upphör!!! Stå kvar på edra platser och patron ur. Jag såg hur det brann i ögonen på sergant Gustavsson när han skyndsamt stegade fram till Möllheden och skrek det högsta han kunde "Ska ni skjuta ihjäl Carlsson"? Det blev alldeles tyst, sen tog han av sig sin båtmössa och slog den i huvudet på Möllheden och sa, vi avbryter övningen. Det blev en predikan som alla fick ta del av om hur det hela hade kunnat sluta bara för att någon inte lyssnat och tagit det av det som sergant Gustavsson predikat före skjutövningen. Man fick inte skjuta förrän man var framme i skjutlinjen, mycket viktigt.          

     -Det finns en annan historia med sergant M. Gustavsson. Han som alltid bar på sin portfölj är inblandad i. Den är skriven i min självbiografi "Septemberbarn" och kan läsas under rubriken "Handräckning i köket.

<<<<Tillbaka