Uppdat. 2016-11-22   Min magister Sven-Öjvind Swahn. (1897-1955)

Sven-Öjwind Svahn var min lärare på Rosenfeldskolan. Här har min favoritmagister intagit favoritplatsen på Knösö med morgontidning & kaffefrukost. (Privatfoto från barnbarn).

Jag har just fått färdigt en skrift om mina sju år i Folkskolan där en del av det som står på denna sida finns med. Skriften blev på 40 sidor med bilder och jag tryckte upp den i 25 ex. Det var många som var intresserade av den och alla exemplaren har gått åt. Priset var ju överkommligt ett par tjugolappar. Jag fick mail & brev av alla mina kvarvarande (11 st.) skolkamrater där dom tackade och uttryckte uppskattning över min skrift. Namnet är "Från Möllebacken till Rosenfeldskolan" och den finns att låna på biblioteken i Karlskrona & Lyckeby.

   Knösö på våren 2014

Givetvis var jag tvungen att söka upp hans favoritplats många år efteråt. Jag förstår att han njöt på denna plats.

Vår utfärd till Kalmar Slott och Öland 1949.  

 Vi poserar på slottsvallen.

Denna utfärd gjorde vi tillsammans med några elever från Knut Beckmans(trolig fotograf) klass (KB). Jag skall försöka att namnge grabbarna stående överst fr. vä. Tage Olsson, Gunnar Nordström, Bengt Andersson, Ruben Jarleborn, Göte Nilsson tittar fram sittande till vä. om Knut-Olof Lindberg, Hans-GöranRydberg, Jan-Erik Wrese i röd toppluva, Carl Carlsson i högsta mode veulourjacka, framför mej Jan-Erik Jansson och även i veulourjacka Lars Hollsten. Den mörke till vä. om Sven Öjvind  är Clas Pettersson (Bohlin) och framför honom Rolf Hagert (KB). Sittande fr.vä. Bengt Håkansson (KB), sonen Bo Swahn i läroverkets skolmössa. I röd toppluva med vit rand Lars-Göran Carlèn och Kalle Pettersson, nedanför Wrese till vä. skymtar Leif Sundholm (KB), i vitt längst fram Bertil Olsson och till hö. om honom Christer "Loa" Nilsson. Icke uppräknade kan jag inte namnen på. 4 som gått på Möllebacken.  På fotot saknas: Bo Andersson, Ove Berthling, Nils Bohlin, Börje Hammarstedt, Gunnar Friberg, Lennart Lengstedt, Åke Lindqvist, Sven Milesson, Willy Mostberg, Lars Olsson, Jan Westerlund.

Sonen Bo Swahn sittande med läroverkets skolmössa på sig. Den ende med skolmössa övriga med huvudbonad hade toppluvor (röda med tofs var populära då).

  

            Tage, Calle, Clas                                       Calle & Tage                           Här har vi Göte som ska prova kanonen.

 Göte den 2/9 2014 och vi har pratat minnen från skoltiden. Det finns hur mycket som helst att prata om.

 

   Samtliga svartvita foto från utfärden: tagna av Lars-Göran Carle'n

På färjan samtalar Sven-Öjwind och Klas.     Holta & Klas i Slottsparken Kalmar.

 Här är Jag & Madde och hälsar på Göte & Asta på Hasslö.

Det blev mycket nostalgisnack från vår skoltid. Ett telefonsamtal till Lars-Göran blev det också. En klassträff skulle sitta fint innan det blir för sent.

 

   Nedre botten våra 4 klassrumsfönster på n.b. Här gick vi i 6 & 7:de klass. Här skall nu bli bostäder. Man undrar ju vem som ska flytta in i vårt gamla klassrum. 2 fönster har blivit pangade men det var inte vi som har gjort det. Men dom ska väl ändå bytas ut nu.

Här har jag träffat min gamle skolkamrat Lars-Göran Carlén. Jag gästade han när han bodde i Bergkvara. Fotot tog hans fru Siv på oss. Dom har återvänt till Västkusten & Bollebyggd. Vi håller kontakt via E-post, facebook & mobil. Nedanstående kort finns nu på hans facebook.

 2013-03-08 kort från Lars-Göran/snigelpost. Lars-Göran undrade om jag minns att vi hade sett S.Ö. Swahn komma cyklandes på Prinsgatan och det föranledde oss att dra på smilebanden en aning. En sån här MC i full skala hade passat bättre enl. mitt sätt att se på saken.

 Länk: till klasslista 7:de avgångsklass 1947 på Rosenfeldtskolan.
  (samma foto hade Jan-Öjvind inramat på väggen i Brösarp) Detta foto gillade Sven-Öjvind enl. sonen.

Denna berättelse om hur jag hade det i Rosefedtskolan (finns att läsa i min självbiografi "Septemberbarn").

Jag skall för er berätta om hur det var och vilken tur jag hade som fick en sådan lärare i folkskolan som Sven-Öjvind Svahn. Det är många händelser och episoder från de åren på Rosenfeldtskolan som jag gärna vill förmedla till er. Här vill jag först försöka lämna min beskrivning om min lärare som jag upplevde honom och som jag aldrig glömmer. Sven-Öjvind var en något korpulent, snäll, berättande och godmodig man. Min första kontakt med honom var att han kändes lugn och trygg. Jag gillade honom och fick ett väldigt stort förtroende för honom från vårt första möte i klassrummet på n.b. i Rosenfeldtskolan. Han kändes som en stor stark och trygg far för mej. Hans dialekt med rullande och något skorrande rrr fastnade jag direkt för. Han var också duktig på att härma den Björkholmska dialekten. Skrev en del om Frasse o Klaura.
När jag i dag läser något ur hans böcker t. ex. Vittus Anderssons Spådom, hör jag hans berättarröst tydligt och klart, precis som i skolan
Det är likadant när jag hör hans son Jan-Öjwind prata i radio eller TV. Dom är så lika i rösten så det är som att höra Sven-Öjvind live igen och det har en mycket behagligt inverkan på mej. Jag har en önskan om att han i sin himmel hade kunnat se och läsa detta jag skriver och få veta hur det gick för hans pojkar som slutade i 7:de klass 1949 samt vilken nytta i livet vi haft av det som vi fick lära oss av honom. Det har ju gått bra för de flesta av hans grabbar.

Så över till några oförglömliga händelser under de år som jag hade förmånen att vara en av eleverna i Sven-Öjvinds klass.
Oförglömliga på grund av bus, vikarier, utfärder eller ingripande i vissa situationer. I femte klass efter en rast när vi stod i kö utanför klassrummet och väntade in Sven-Öjvind var det någon som tog sin ryggsäck och hängde den på en skolkamrat. Detta utlöste en kedjereaktion bland de övriga i kön som tog sina ryggsäckar och lastade på denne skolkamrat som vi visste var snäll och rätt stark samt sportsman.
När det blev fler och fler ryggsäckar, började han segna ner mot golvet och de sista säckarna hängdes inte på honom utan lades över honom. Dold av alla ryggsäckarna måste det varit en pina att inte kunna ta sig upp när plötsligt Sven-Öjvind dök upp. Han satte nyckeln i låset till klassrummet och öppnade dörren, steg in i skolsalen och satte sig vid katedern.

När alla hade satt sig upptäckte han att Jan-Erik Wrese som låg under säckarna saknades. Var är Jan-Erik sa han? Vi fnissade lite och han kände oss väl så han förstod att det var ett hyss på gång. Sven-Öjvind reste sig upp från katedern och gick ut i korridoren. Vi hörde nu hans röst något barskare än vanligt. Ni som har era väskor här kom genast och hämta dom. Vi skämdes men snabbt smet var och en ut och hämtade sin ryggsäck.
Nu när skolkamraten blivit befriad vidtog läraren sin bestraffning. Men inte av oss som lagt ryggsäckarna på Jan-Erik utan på honom. Det började med en svag lusing och vigselringen som Sven-Öjvind hade på handen den var stor den och den kändes när man blev träffad i nacken. Jag har inte gjort något sade Jan-Erik, det vet jag sa Sven-Öjvind. Men bara för att Du var så dum så att Du lät dina kamrater göra så med dej, får Du straffet. "Jag hör Sven-Öjvinds röst" när jag skriver detta. (skorrande R)
Sedan fick Jan-Erik ett knä i baken för att slutligen få bli sittande på Sven-Öjvinds knä och bli knäppt på öronen. Detta var en ganska vanlig och mild bestraffning som de flesta av oss hade fått känna på någon gång. En sån bestraffning kunde man även få som uppskattning när det var något han gillade att man gjort. Jämfört med vad andra lärare gjorde på den tiden så stod man gladeligen ut med hans bestraffningar. Kom han på någon med att ha en godispåse i bänken fick han komma fram med påsen och sitta på Sven-Öjvinds knä och godispåsen blev stående på katedern. Magistern tog en godis då och då. Vid lektionens slut fick alla komma fram och ta ur påsen så länge det räckte. Ni förstår att det blev inte mycket prasslande med godispåsar.

 Sven-Öjvind på radiouppdrag. Här intervjuar han Rune Hillbom.

Sven-Öjvind på radiouppdrag. Sven-Öjvind var ofta borta i uppdrag åt radiotjänst, vi fick då ofta vikarierande lärare av olika slag. För att nämna några var det Vikner, Regnell, Sven Alsparr. Endast en gång fick vi en ung och vacker studentska som jag inte minns namnet på. Regnell var en hängiven schackspelare. Han luktade cigarr som alla gjorde som rökte sådana, för övrigt en mycket trevlig vikarierande lärare som vi gillade och jag tror att det var ömsesidigt.

Daniel Feyerabend skjuter en ko. (införd i Bas Blekinge nr: fred.18 nov. 2005)

Jag minns att vi ofta när vi hade någon av dessa vikarier tjatade till oss utfärder. Dessa gjordes bl. a. till Wämöparken men ibland även till andra platser som vi fick bestämma. Vid ett tillfälle i sjätte klass när vi skulle träffas vid slakthuset nedanför vattentornet, stod vi i en klunga och väntade på Regnell, när plötsligt en kviga som skulle lastas av för slakt, sprang rakt genom staketet rakt mot oss. Vi kastade oss undan kvigan som i full galopp sprang ut mot Saltsjöbaden. Vi gensköt den och sprang den lilla genvägen som gick till Vämö förbi Judakyrkogården och fick se den komma i full fart på väg mot Vämöparken. Vi sprang efter och såg att den smet in genom Entr'en till festplatsen. Nu var den instängd och vi vågade oss inte in utan stannade utanför. Det dök upp några slaktare och undrade om vi sett kvigan. Vi sa att den är nog inne och dansar utan musik och dansbiljetter.

Nu kom det även några polisen till platsen. Dom och gubbarna gick in och vi smög efter för att se vad kvigan gjorde. När vi kom fram till dansbanan hade vi gissat rätt. Den hade varit på dansbanan och trampat sönder några plankor och även varit framför några lotteristånd och trampat sönder en del. Nu såg vi kvigan lugnt betande nedanför Väderkvarnen. Nu gällde det att få död på det stackas djuret, men hur? Polisen hade inte tillstånd att skjuta och slaktarna hade bara slaktmasker med sig. Nu fick de kalla på skorstensfejarmästaren Daniel Feyerabend, den ende som hade rätt vapen och tillstånd att skjuta på Wämö. Efter en stunds väntan kom
så Feyerabend med sitt gevär i handen. Vad är kossan sa han, därborta sa slaktarna.
Kvigan förstod att nu var något på gång så hon började att röra sig ner mot toalettbyggnaden. Halvvägs framme stannade hon. Feyrabend laddade bössan och smög efter. Med ett skott fällde han kvigan som segnade ner och blev liggande på marken. Slaktarna var fort framme och gav den ett skott till med en slaktmask för säkerhets skull. De trampade kvigan på magen minns jag, troligen för att få luften ur den eller möjligen blod, vad vet jag. Det backades in en slaktarbil för transport till slakteriet. Ett par dagar efter låg väl köttet i KBS-affären vid Fiskbron eller i den på Stortorget. Det blev en något oväntad och dramatisk utfärd till Vämö med vår vikarie Regnell den gången.

 Ett biobesök på Skandiabiografen. Denna händelse är med skolklassen jag gick i och där Sven-Öjvinds godhet visade sig.
Filmen vi skulle se hette "Jag är med eder" och var en missionärsfilm som var inspelad i Afrika. Den skulle handla om livet på och kring en liten missionärsstation. Filmen hade autentiska bilder och var icke censurerad, vilket ingen visste. Den borde med andra ord varit barnförbjuden.
Innan filmen började och vi bänkat oss var det som vanligt lite stökigt. I raden framför oss satt det en massa söta flickor som Sven-Öjvind frågade ut och bekantade sig med. Sven-Öjvind talade om vilka vi var och sa att vi kom från Rosenfeldtskolan. Att flickorna kom från Sjöbladskolan visste vi redan innan han frågade ut dom. Han hade som vanligt sin karamellpåse med sig. Han bjöd flickorna ur denna och vi blev utan denna gång.

Nu släcktes lyset i salongen och filmen började. Den handlade om en liten flicka och hur hon hade det på och runt missionsstationen. Det var en hel del otäcka bilder som visades minns jag. Flickorna framför oss skrek till ibland. Så kom vi till filmens mest hemska händelse det var när den lilla flickan blev biten av en hemsk giftorm. Alla flickorna framför oss skrek till högljutt som bara flickor kan. Den lilla flickan svävade mellan liv och död och det hjälpte inte hur dom än bad för hennes liv. När hon dog, grät alla flickorna och jag kan väl hålla med om att det var väldigt sorgligt. Sven-Öjvind hade jämt att göra med att trösta alla i bänkraden framför oss. Godispåsen gick runt som tröst till alla flickorna, men det hjälpte föga. Alla karameller tog slut och en del flickor var otröstliga. Det sorgliga var inte att karamellerna tog slut. Nej det var flickans död. Tårarna rann på flickorna i strida strömmar. Det såg vi nu när lyset tändes, för filmen slutade med flickans död. Någon flicka hade visst kissat på sig också. Dom var säkert i en känslig ålder, och det visste nog Sven Öjvind men inte vi. Vi tyckte att sådana här hemska filmer inte skulle visas för skolklasser och synnerhet inte för flickor i känslig ålder.

När vi kom till skolan sa vi till Sven-Öjvind att han fick nog ta en större karamellpåse med sig nästa gång om vi skulle se en så sorglig film. Det lovade han för att vi uppfört oss väl mot flickorna som grät. Men han hade ju själv föregått med gott exempel.

 Namnteckning från min betygsbok, en stillig autograf. Lägg märke till svanen på slutet.

2002-11-10 Arkivens dag. Att efter 55 år man kan få se betygsboken och läsa det Sven-Öjvind skrivit om våra aktiviteter i skolan på den tiden, var intressant och en överraskning. Han hade skrivit om vilka ämnen vi hade haft att skriva uppsatser om. Var vi hade varit på utfärder, olika studier vi hade gjort vid dessa tillfällen och där var de flesta ämnen medtagna. Även denna ranking och våra standardprov fanns medtagna. En iakttagelse som jag inte visste om var att vi alla elever i klassen var rangordnade. Det kanske var för att underlätta för vikarierna, för vi hade ju några sådana. Eller var det för han själv skulle kunna hålla reda på var vi stod i vår utbildning. Att bland så många elever som vi var i klassen (26 st.) hade jag fått nr: 9 och det kände jag mig stolt över nu så långt efter avslutad skolgång. Minns även att Klas hade nr: 1 och Göte nr: 5. Jag har en kopia av denna ranking och får väl se till att komplettera den här med några namn till.

Sven-Öjvinds kateder.
Här är bilder tagna 2001-04-18 från den lokal där förvaring sker av tidigare använt skolmateriel. Lokalen belägen på Gullberna Park bottenvåningen under Källarmästaren. Här finns bland annat den kateder som Sven-Öjvind bevarat och målat 1943 med text om dess härstamning och använd i Rosenfeldtskolan och som jag minns så väl.
 Sven-Öjvinds kateder med två öppningsbara dörrar på framsidan. Här förvarade SÖS bl.a. sina färgglada tuppar innan de blev helt färdigmålade. (En tupp hade Sven-Edvin Salje fått och en Harry Martinsson erhållit med texten "En fågel från en Svahn"). Katedern är ovanlig så till vida att den kan öppnas på framsidan med två dörrar, givetvis även upptill och försedd med två öppningsbara lock. Baksida med skåp lådor och fack för varjehanda förvaring så som tuppar färdiga för målning, beslagtagna leksaker, slangbellor, betygsböcker, samt godispåsar och sagoböcker.
När det var tid för sagostund eller berättarstund åkte en beslagtagen godispåse upp på katedern. Den första kvarten åt Sven-Öjvind själv för att senare även bjuda hela klassen, eller att någon av veckans mest skötsamma elev fick sitta i hans knä och smaska från påsens innehåll och läska övriga elever. Det hände även att man bara fick sitta i knäet och bli knäppt på öronen då och då. Även så när man gjort något ofog som han inte gillade fick man denna ovanliga bestraffning.
    

Beskrivande text och sirligt målad.  Baksida eller insida, man ser tydligt hur slitaget efter hans skor tagit på färg & trä.

 
Besöket i Brösarp hos sonen Jan Öjvind

2014-08-29 Jag besöker Jan Öjvind på Brinkehem i Brösarp. När jag klev in rummet hos Jan Öjvind beklagade jag mig över att jag inte hade några rågskorpor med mig. Men att vid mitt nästa besök kommer jag att ha det. Vi utbyter en del historier under vår pratstund. Jan berättade att i ett tidigt skede av fars bekantskap med Anna gjorde han en skulptur av henne i brons. Många vet inte att han skulpterade en del också sa Jan. Det är den som står på fönsterkarmen där sa han. Mössan hon har på sig köpte hon i Italien vid en gemensam resa och jag tycker den passar henne nu när det börjar bli kallt.  Vi pratade lite om de tuppar Sven-Öjvind snidade och målade i fina färger. Jag snidade en i träslöjden och min magister Sven-Öjvind målade den. Tyvärr hade mina småbröder sönder den, vilket jag grämt mig över en hel del. Jan berättade att han hade inte en endaste tupp i sin ägo. Men han viste att Sven Edvin Salje hade fått en och även så Harry Martinsson. Båda signerade med "En fågel från en Svahn". 

 Här har vi Anna med mössa på fönsterkarmen hos Jan Öjvind i Brösarp.

Jag fick en god historia från när Sven-Öjvind skulle göra ett radioreportage från Utklippan. Han hade en god vän med båt som skulle ta honom till ön längst ut i Blekinges skärgård. Det bar sig inte bättre än att båten hade fått motorstopp och gick inte att köra. Nu var goda råd dyra reportaget var ju aviserat att hållas denna dag i Sveriges Rundradio. Reportaget fick hållas hemma i ett rum på Prinsgatan. För att göra det mera trovärdigt att dom var på Utklippan där det vid tillfället troligen blåser en del öppnade Sven-Öjvind ett fönster mot Prinsgatan. Han höll mikrofonen i springan vid det öppna fönstret, det susade ju en del och det kanske lät havsbrus. Men plötsligt började Fredrikskyrkans klockor att ringa. Sven-Öjvind fann sig kvickt och sa, här kan vi höra en klockboj också en bit ut till havs. Dagen efter stod det i BLT att Sven-Öjvind inte kunde skilja på ljudet från en klockboj och Fredrikskyrkans klockor. Han fick ta emot en del pikar över detta fatala misstag. Men reportaget blev ganska autentiskt med ringande klockor.

När jag lämnade Jan sa jag, " Jag har med mig rågskorpor" från Karlskrona eller Lyckeby nästa gång jag kommer på besök.

Tyvärr fick jag inte överlämna några rågskorpor till Jan-Öjvind. Han avled i dag 2016-03-22 enl. Radio Blekinge P4. Jag undrar om Ingemar Lönnbom han med sitt besök innan Jan-Öjvind avled? Han fick tips av mig om rågskorpor och skulle överlämna sådana vid sitt kommande besök. Tyvärr det blev inga rågskorpor innan Jan-Öjvind gick bort. Men vi kan hoppas på att dit han kommer nu finns det säkert "Rågskorpor" och att han träffar på många som älskar dessa.

En sammanställning över en del av Sven-Öjvinds samlade skrifter.

Kryssningar och strandhugg. (Priset var 18 kr.)

Vitus Anderssons spådom. 1953.

Hantverksgårdar och köpmanshus i det gamla Karlskrona.

Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift av Bo Swahn.

Björkholmsballader.

Björkholmen i Karlskrona.

Blekingebilder från fordom

Folktro och gamaldikt. (Lill-Nisse)

Gamla Karlskronagårdar och deras ägare. - Sheldonska gården.

Prästgårdar i Blekinge.

Kyrkogårdar i Blekinge.

Karlskrona segelsällskap. Årsbok 1935.

Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona.

Gubben Rosenboms sista tiggarvandring.

<<<Tillbaka