Uppdat. 2014-1-14    Ett avsnitt ur min bok "Septemberbarn" från min lumpartid.

Specialuppdraget

Det 8: de kompaniet på KA 2 var i vanliga fall ett luftvärnskompani och utbildar värnpliktiga som ett sådant. Men nu inför den stora höstmanövern skulle vi provas för något nytt. Vi skulle få en snabb och tuff kustjägarutbildning och drillas hårt för detta uppdrag. Det skulle vara ett prov och en utvärdering för kommande utbildningar av kustjägare. 8: de kompaniet fick ett nytt namn och kallades nu inför detta uppdrag i Sektionsreserven.

I vår utbildning ingick en noggrann naturkännedom om öarna Aspö, Tjurkö och Hasslö. Vi marscherade nu mycket på öarna kors och tvärs och kånkade på 3 watts radio, eget käk och vattenkantiner. För alla kompanier och värnpliktiga i Sverige ingick en tvåmilamarsch med 8 kg. packning och order kom från högre ort när den skulle genomföras. Vi gick den här marschen på Aspö utan problem för nu hade vi redan börjat få god kondition. Efter marschen fick vi veta att nästa dag skulle vi ha naturkännedom på Tjurkö och få genomgå ytterligare tester i detta ämne samtidigt som konditionen skulle testas ännu mera. Klockan halv sju på morgonen landsteg vi på Tjurkö efter transport med landstigningsbåten L10. Löjtnant Gunnar Gruvtröm tog befälet och övriga befäl som deltog var överfurir Larsson, furir Petersén och furir Aronsson. Gruvström ledde marschen runt ön och vi gick i strandkanten. Därefter gjordes tre slag över Tjurkö i olika riktningar. Under detta marscherande hade vi en fem-minutersrast och en tio-minuters. Efter var rast var det svårt att komma i gång igen men det gick och man visste inte om det var tvåmilamarschen eller dagens marsch som började kännas i kroppen framåt eftermiddagen. Värst var passen med 3-wattaren och vattenkantinen. Det var en stor lättnad var gång man gjort sitt pass och blev avlöst och bärandet fortgick men av andra kamrater. Klockan 16,30 var vi vid tillbaka vid startplatsen för transport till Aspö Mad. Vid femtiden steg vi i land på Aspö Mad. Tanterna som skötte köket hade extra kvällsöppet. Det råkade vara torsdag så ärtsoppan och deras speciellt goda pannkakor satt fint efter dagens strapatser. På kvällarna tog vi ofta en kvällsfika på markan. Denna kväll var det dock inte många om ens någon som orkade ta sig upp för trappan till markan. Dagens marsch hade tagit musten ur i stort sett samtliga och när man hade ena benet i slafen somnade man som en stock helt utslagen.

Vid morgonuppställningen hade jag ont i halsen och var febrig så jag ställde upp vid sidan av truppen för sjukanmälan som brukligt. Löjtnant Gruvström tyckte jag såg frisk ut och sa när du varit inne hos sjukvårdaren så kan du inställa dig igen. När jag kom in till sjukvårdaren sa han du får nog ta tempen så jag har koll på dig. OK sa jag och kände att den hade gått upp hastigt och jag hade 38,9 i temp. Sjukvårdaren tittade mig i halsen och sa det här ser inte bra ut vi får kalla efter en snabbgående båt som kan ta dig till sjukan på KA2. Strax innan den snabbgående båten "Storm" kom tog jag tempen igen och den visade då på 39,7. Jag såg att sjukvårdaren började bli nervös och det var väl ovanligt att han hade patienter med så hög feber. Den snabbgående båten Storm kom från Kungsholmen och hämtade mig. Vid Kungsbron stod en ambulans och väntade på mig för transport till sjukan på KA2. När jag kom till sjukan togs febern igen och den visade nu på 41,2 och jag var ganska borta. En läkare kom in på salen där jag låg tittade mig i halsen och jag blev ordinerad en medicin som jag kände till eftersom jag fått den förut vid en halsinfektion. De kallade den för kungamedicinen för att den var så dyr. En avlång kapsel kostade 750 kr. Efter några dagar sjönk tempen och jag blev snabbt bättre. Ett märkligt sammanträffande hände mig på sjukan.

 På sjukan Ruben & jag börjar friskna till ser det ut som. 

Jag träffar igen min gamle skolkamrat Ruben Jarleborn på sjukan och hade inte sett honom sen skoltiden. Jag blev frisk och kom ut till Aspö Mad igen och vid vår sedvanliga morgonuppställning kom Gruvström fram till mig och bad om ursäkt. Han sade till mig jag trodde inte att du var så sjuk. Det är ofta kverulanter som sjukskriver sig och vill slippa något som dom inte gillar sa han och tillade, jag missbedömde dig helt. Kanske det var därför jag blev uttagen till ett specialuppdrag som jag ska skriva om lite längre fram i boken.

 Vpl. 925 Carlsson ser ut som om han är frisk igen efter en vecka på sjukan1955

Vi blev nu förflyttade till en krigsförläggning på Aspö Berg där vi hade nattövningar bl.a. Våra sovkojer i barackerna vi bodde i bestod av hängmattor som vissa hade svårighet med att ligga kvar i. En dag hade Stig "Naturpojken" som han kallades och jag, bundit ihop alla kojerna så att det var bara att dra i en tamp så ramlade alla ner i golvet. Det blev en salig röra på golvet innan alla kom på benen igen och skulle ha reda på vem som hittat på detta hyss. Visst hade grabbarna sina aningar om vem eller vilka det var. Men det var ingen som rakt ut anklagade oss för sprattet med kojerna.

Vi hade fått utkvittera vars en cykel och nu skulle vi ut och mörkercykla. På våra stridsselar hade vi fått sätta dit en liten reflex som skulle synas i mörker, det skulle underlätta att följa efter framförvarande soldat. Med löjtnant Gruvström i täten som anbefalt tystnad gav vi oss i väg i mörkret. Vi skulle svänga höger och in på en liten stig när vi cyklat en bit från vår förläggning på Aspö Berg. Vi hade inte mer än svängt av för än jag framöver i mörkret hörde svordomar och cykelskrammel och någon som ropade ni ska vara tysta för f-en. När alla som kört ner i granatgropen hade fått fatt på sina cyklar, fortsatte färden i mörker framåt. Vi kom nu till ett ställe med berghällar och plötsligt tog den anbefallna tystnaden slut.

Det tog stopp, framifrån kom ljudet av skramlande cyklar som slängs mot berghällarna. En upplysning kom framifrån att Gruvström som cyklade i täten hade cyklat ner i en bergsskreva. Några sa det med skadeglädje, och andra tyckte vad fasen ska vi ut och cykla i mörker för. Nu som av en händelse och när vi som bäst behövde lite ljus tittade augustimånen fram och lyste över berghällarna. Gruvströms cykel satt ordentligt fast i skrevan. Att han inte slog sig var ett under. Det tog en bra stund innan vi kunde lirka upp hans cykel för pedalerna hade krånglat in sig ordentlig i skrevan och lyset vi hade gjorde de inte lätt att se vad vi höll på med. När vi fått upp cykeln sa Gruvström nu kör vi hem och tillade, men se er för i mörkret så ni inte råkar ut för samma sak som jag.

Efter fjorton dagars förläggning på Aspö Berg fick vi flytta tillbaka till Aspö Mad. Nu var vår kondis på topp ordentligt och det var en stor skillnad sedan inryckningen på Gräsvik i januari. Jag tror att jag skulle ha orkat sprungit till Karlshamn fram och tillbaka utan att vara det minsta andfådd.

En ny fas i vår utbildning tog vid och vi skulle öva landstigningsövningar med landstigningsbåten L 10. Vid en övning med denna båt minns jag att vi landsteg på Hasslö en lördagskväll strax bredvid Garpahamnen. Folk från stan steg av båten Arona för att gå till folkparken och roa sig, det kändes surt. En annan landstigning som gjordes minns jag väl därför grabbarna som hoppade före mig sjönk ner till axlarna innan de nådde land. Jag såg en sten i vattnet och tänkte att den tar jag, efter hoppet stod jag till knäna i vatten. Vad bra det gick tänkte jag, det var bara det att nästa steg jag tog så sjönk jag också ner till axlarna och blev dyngsur. Att springa på land i våta kläder efter det plasket var ingen höjdare precis.

Några av grabbarna hade kastat bajonett mot en vedlår på ett av logementen. Vår sergeant hade kommit på dem och vi skulle få straffexercis. Vi skulle springa runt vår bostadsbarack ett antal gånger som straff. Nu var det så att vi hade betydligt bättre kondis än sergeanten. Han hängde med oss de första varven sen stannade han och iakttog vår språngmarsch från ena sidan på baracken. När vi kom runt till baksidan promenerade vi. När vi kom i hans siktfällt sprang vi och så här höll de på ett tag. Med den kondis vi hade fått kunde vi ha sprungit hela dagen som vi gjorde med omväxlande promenad och en bit språngmarsch. Sergeanten såg nöjd ut och verkade ha tröttnat och tyckte att vi nu hade fått nog, vi filmade trötthet när vi sprang förbi honom. Så han kommenderade halt och såg mycket nöjd ut när han såg oss pusta ut efter utdömd straffexercis.

En överfurir Larson kom till mig och sade om en timme ska du vara i fritidsbaracken på Aspö Mad för ett specialuppdrag och om du vill kan du tacka nej nu! Då får någon annan ta din plats sa Larsson. Vem kunde motstå detta som lät så hemligt? Jag kommer och är på plats då sa jag till överfuriren.

När jag steg in i fritidsbaracken var Stig (naturpojken) där. Han sa till mig jag undrar vad detta ska bli för något? Det kom sex grabbar till och sen kom övf. Larsson och Ljt. Gruvström in.

Gruvström tog till orda, jag har kallat er för jag tror att ni är de mest lämpade för detta specialuppdrag. Vill ni inte vara med på detta uppdrag måste jag veta det nu för sen kan ni inte backa ur. Det var ingen som backade ur och spänningen steg och en viss atmosfär spred sig i fritidsbaracken. Löjtnant Gruvström var en stram och stilig militär, hård men rättvis.

Nu till uppdraget sa Gruvström. Vi ska tillsammans bilda en sabotagegrupp som under manövern med hjälp av en helikopter ska utföra en del sabotage. Det gick ett sus i lokalen. Ni får 50 kr extra för var uppstigning, vilket innebär att om vi gör 2 uppstigningar eller uppdrag på en dag är det 100 kr extra. (Vi som hade 25 kr var tionde dag annars). Här vankas det kosing tänkte jag.

Ni ska från och med måndag i nästa vecka förläggas på Gräsvik och ni förstår väl att tystnadsplikt gäller och yppa inget om detta till någon. På Gräsvik kommer ni att få ett eget logement. Där finns anslaget alla uppdrag, samtliga väckningstider, mattider samt transporttider med platsanvisning och avgångar från Gräsvik till Stumholmen. Matsalen är öppen och ställer upp med frukost och middagar på våra tider. Således kan ni mitt i natten eller låt oss säga att klockan 3.00 äter ni frukost, 3,50 transport och kvart över 4 sitter ni upp i helikoptern för utförande av uppdrag. Är allt uppfattat sa Löjtnant Gruvström. Ja sa vi i korus.

Våra kompisar var väldigt nyfikna på var vi hade gjort i fritidsbaracken. Vi sa att det inte var något särskilt, dom ville bara veta vad vi skulle göra när vi muckat och undrade om vi hade något jobb efter lumpen. Ville dom att ni skulle sno er? Ja ungefär sa vi, med det svaret var deras nyfikenhet över och ingen frågade något mer om vad vi hade haft för oss.

På Stumholmen stod en blå Ostermans helikopter av märket Sikorsky S-55. Det var med hjälp av denna som vi skulle utföra våra sabotage och specialuppdrag. Vårt första uppdrag var att spränga "Gruvan" på Aspö, en central och hemlig kommandoplats. Vi hade fått reda på att för detta uppdrag var redan förberedelserna gjorda. Några stegar var utplacerade intill staketet där vi skulle ta oss över. Vi kom fram klockan halv fem på morgonen, hittade stegarna och på väg upp över staketet uppenbarade sig KA2: s pressofficer Jean-Carlos Danckwardt.

 (Överste 1.gr *1922-2001 d. i Ystad) med kameran i högsta hugg. Händelsen att med en helikopter till hjälp utföra ett sabotage skulle förevigas. På grund av det historiska skeende skulle detta kunna redovisas med foto att sabotaget var något unikt i KA2: s historia. (Jag har lyckats att spåra upp ett av dessa foto)

Nästa uppdrag var att ta Ellenabben från luften. Strax innan vi anlände sa helikopterföraren att det var för många skorstenar på taket så jag kan inte sätta ner kärran utan ni får hoppa. Det var ett snabbt anfall och hoppet gick bra. På grund av att helikoptern hovrade (hölls kvar i luften) kändes draget när man tog mark som om någon slog till en i baken med en planka. Det var bara tur att fötterna hann med för man var inte beredd på den skjutsen när dom tog mark.

Först såg jag bara en yrvaken repgubbe när jag åkte nerför räcket och ner till planen framför Ellenabben. Under tiden jag åkte ner tände jag ett knallskott på plånet. Vi hade satt plån på båda byxbenens yttersidor för att lätt kunna tända våra medhavda knallskott. Jag hade fått syn på några yrvakna repgubbar som tagit plats under en lastbil som stod parkerad på planen framför Ellenabben. Några hade tagit plats bakom en stenmur när jag slängde fram mitt knallskott mot lastbilen. Gubbarna under lastbilen flyttade sig till dom som tagit plats bakom stenmuren. En stridsdomare kom fram och sa till gubbarna ni kan inte flytta er ni är döda nu.

Jag såg naturpojken åkta ner på det andra räcket och slänga i väg ett knallskott mot stenmuren. Nu är ni också döda skrek han till dom.

Helikoptern landade på planen och det blev samling och redogörelse. Gubbarna fick en bassning för dom lagt sig under lastbilen och vi fick beröm för vår snabba och idérika och väl genomförda raid. Vi åkte tillbaka till Stumholmen och vi hade klarat av vårt första uppdrag med heder och tjänat 50 kr extra denna dag.

Det blev att åka till Gräsvik och käkade en något försenad frukost efter fullgjort uppdrag. Sedan var det bara att vila, läsa tidningar och sova till lunch. Därefter sova till middag, leva som en kung och invänta nästa uppdrag.

Inför nästa uppdrag blev vi väckta halv tre på natten. Vi skulle till Kungsholmen och spränga minskyddskablarna, en svår uppgift väntade det visste vi. Vi lyckades med vårt uppdrag men ingen av oss hade kommit undan med livet i behåll om det varit verklighet.

 Här har jag hoppat ut som siste man.  foto: J-C. Danckwardt.

Vi sa till helikopterflygaren du kan väl flyga lite högt nu när vi är vana och sen kan du väl sniffa lite över Ronnebygatan, ska vi ragga sa han och smilade. Ja, visst sa vi och kolla om det är några brudar ute så här tidigt innan vi landar på Stumholmen. Vi är nu på 500 meter sa flygaren i högtalaren, då sa en av killarna nu ska jag lägga in en paj för att det har jag aldrig gjort på så hög höjd. När vi kom till Stumholmen sa flygaren, såg ni brudarna på Ronnebygatan? Det var några som var ute sent och inte tidigt som ni trodde sa han och skrattade. Vi började nu bli varma i kläderna och trivdes som grupp med vår nya tillvaro vilket tog sig i uttryck att vi kunde skämta med helikopterpiloten om våra uppdrag och färdvägar.

När vi kom till Gräsvik sa Gruvström i morgon väntar det svåraste uppdraget. Det är att ta våra egna på Aspö Mad, i dagsljus tillade han. Vi förstod hur svårt det skulle bli.

Vi kom till Stumholmen klockan nio på morgonen följande dag. Helikopterflygaren sa att vi tar en liten tur utanför stan eftersom det är sista flygningen med er och för att vi ska komma till Aspö Mad från rätt håll. När vi flög över Lösen såg jag en massa vita prickar nere på marken. Det visade sig vara en skock höns. När ljudet från helikoptern nådde hönsen skulle alla in i hönshuset på en gång och det blev en större vit prick framför ingången och det såg komiskt ut från luften när alla skulle in samtidigt. Det var en rolig företeelse att få se detta från luften tyckte jag.

Vi flög över Hasslö, Bollöarna och Trashalla och flygaren hade fått reda på att det var till våra kompisar vi skulle. I högtalaren sa flygaren ge kompisarna det hett om öronen nu för vi är strax framme och jag kommer att göra en mycket snabb gir och nersättning. Det blev en snabb gir och nersättning på Aspö Mad men vad hjälpte det. Det var vi som fick ett hett mottagande av våra kompisar när vi hoppade ut från helikoptern. Säkert hade dom saknat oss och förstod att de var vi som kom och landade precis framför dom. Vi fick nu extra betalt för att vi lurat dom om samtalet i fritidsbaracken. Ett enormt skjutande mot oss vidtog och när plaströken från all lös amunution från ksp. ag och kpistar skingrat sig steg ett jubel från våra kamrater mot oss. Av vilken anledning hade jag svårt att gissa. Det var kanske för att dom besegrat oss, men det kunde lika gärna varit för att dom var glada att få se oss igen på Aspö Mad livs levande.

Nu återstod återfärden till Stumholmen och vi tackade piloten för de trevliga och väl utförda flygningarna och vi hade ett lumparminne att ta med oss för resten av vårt liv. Vår löjtnant Gruvström hade nu blivit befordrad till Kapten strax innan vi skulle mucka. (Sedemera Major med utlansuppdrag).

Länkar: Lumpen på KA2 på Aspö Mad.      .     Klicka Föregångarna och KA commandos.    Kustjägarnas marsch  spelas från länken urkustjägarna.

2013-02-24 Hände det något som aldrig hänt om jag inte skrivit detta avsnitt ur min självbiografi "Septemberbarn".  Jag fick ett telefonsamtal. Samtalet kom från Gunnar Gruvströms dotter. Jag blev glad över detta och hon talade om att det var hennes man som googlat på namnet Gruvström och kom till denna sida. Hon berättade att hon bodde i Lund men var i Karlskrona för att hälsa på sin mamma. Medan vi pratade och jag berätta en del om hennes far kom hennes mamma Ulla (Lärarina på Ekeberg) till telefonen och ville också prata med mig. Det blev ett längre samtal och jag fick tala om att jag träffade paret Gruvström när jag tog hand om deras Toyota Carina när den skulle servas. Hon talade om hur Gunnars sista år i livet hade varit. Jag talade även om att var gång jag besökte mina anhörigas gravar gick vägen förbi Gunnars grav och jag stannade alltid till och morsade någon gång hände det att jag gjorde honnör också. Idag gjorde jag och frun ett besök på kyrkogården med anledning av att det var Sivert som hade namnsdag (broder som gick bort för över 40 år sedan). Jag tog ett foto på Gunnars grav som var så fint med ett hjärta ritat i snön. Jag hoppas att ingen tar illa upp om jag hedrar Gunnar med att visa detta foto här och jag minns honom som en fin och stram millitär från min tid i lumpen.

  ser man tydligt.

 <<<Tillbaka