Uppdat 2016-02-20      Rolf Olsson berättar hur det är nu och hur det var med moppe mc på 60-talet.

Hej hej!       (Calle har gjort en del tillägg och kommentarer).

Här följer en liten lägesrapport från Knuttebergets medlem i Skåne. I lördags tog jag bil och släp och åkte till Yamaharepresentanten 
i Lund, Lillemans MC och hämtade min nyinköpta och nu även nyservade Yamaha SR 400 -83. Nu står den här på gården och blänker, försedd med nya däck och slangar samt ny stålomspunnen bromsslang till skivbromsen fram. I dag körde jag ner till Bilprovningen i Ystad och det gick ju bara hur bra som helst där, pärlan fick guldstjärna i kanten. Så nu är den i trafik igen efter att ha stått avställd i garaget hos den tidigare ägaren sedan 2001.

Under tiden den stått på verkstad har jag passat på att handla på mej lite personlig utrustning,  sånt som man behöver när man är nybliven MC-ägare och medlem av Knuttebergets MC. Jag bifogar en bild på hela ekipaget så att ni känner igen mej när vi ses på Berget till våren.

Jag ska också passa på¨att berätta lite om mitt tidigare MC-liv. Mitt första motorfordon fick jag 1958 den dag jag fyllde 15 år. Det var en tegelröd Puch med gräddfärgad tank och pakethållarboxar. Efter en vecka var det dags för 50-milaservice trots att våren var ovanligt kall det året.

Min far, fotografen Olsson, förbehöll sej rätten att ibland låna moppen när han skulle ut och ta någon bild på stan. Rätt snabbt hade jag hittat en reservcylinder som kvickt blev av med pluggen i insugningen. Kolven filades några millimeter framför insugningsporten och kolvtoppen framför avgasporten. Väck med bakhjulsdrevet och dit med ett Monark Scooter-drev som hade lite färre kuggar och som gick att passa in om man jobbade lite med en rundfil i bulthålen. En klassisk ljuddämpare, den kallades för paddan, fulländade bygget. På ettans växel gjorde den nu 45 km/t och för att inte väcka den varg som sover gjorde jag några strypbrickor i olika storlekar att snabbt peta in mellan förgasare och cylinder, om fotografen fick för sig att köra en runda med den.

En dag på landet hann jag inte sätta dit någon strypbricka när han kom och tog den för att köra in till stan. Jag hann bara skruva ut det justerbara munstycket några varv. På kvällen återkom han med ett belåtet flin i ansiktet och sa: "Den gick ju ovanligt bra idag, men den lät lite konstigt!"
Dagen efter träffade jag en kompis som sa: "Jag såg din farsa igår komma körandes på Sunnavägen i 45 knyck. Moppen fyrtaktade något fruktansvärt och efter sej lämnade den ett enomt moln av "blåvit oljerök!" Den sommaren höll vi blöjknuttar till på mopedknutteberget (På berget mitt emot Knutteberget) och tittade längtansfullt över rondellen på de riktiga knuttarna som höll till där. Det var ju dit man längtade. (Din längtan håller på att uppfyllas).

På 1950-talet fanns en MC-verkstad (Fredrik Karlssons, Calles tillägg) på Parkgatan, 
inne på gården bakom Snäckan i Hoglands Park. Jag bodde då på Ronnebygatan och från vår bakgård kunde jag titta ner på knuttarna med sina spättor och tunga motorcyklar som samlades där ibland. Det var väl då jag präglades till mc-åkare. Spättorna, minns jag, de var små söta och smala och hade smala, smala, svarta jeans . De fick absolut inte hålla fast sig med händerna när de åkte, armarna lades bakom ryggen och kinden trycktes emot ryggtavlan på föraren. De höll sig fast där bak på bönpallen genom att klämma ihop med benen och be till Gud. På den tiden fanns ju bara ett läge på trottlarna när det skulle åkas.

1960 tog jag körkort för lätt motorcykel och köpte genast en begagnad Husqvarna Guldpilen 200 cc, exportvarianten, av MC-firman på Bredgatan (Fredrik Karlssons). Ramen var svartlackerad och bensintanken svart och gul. Avgasröret delade sig bakom motorn och ledde till de dubbla  ljuddämparna. Mycket snart hade jag lyckats öka toppfarten till 137 km/t, fast då måste man ligga raklång på sadeln med fötterna stickande ut där bak vid nummerplåten. Mätningen gjordes med hjälp av en tung mc en kväll på E-fyran strax öster om Lösens kyrka.

  Husqvarnas Guldpil

När jag kört ifrån alla Silverpilar i östra Blekinge på tvåans växel tröttnade jag på toppfarten och satte mina arbetskamrater på Pillemauset i arbete, jag
praktiserade där under det året. Resultatet blev ett förlängningrör i ett fibermaterial från den verkstad på varvet som byggde ubåtar, 10 cm långt. som
jag polerade invändigt och monterade mellan förgasaren och cylindern. För säkerhets skull gjorde jag två exemplar så att min kompis Christer skulle kunna
hänga med i accelerationen. Toppfarten sjönk till 120 km/t men accelerationen fick de andra sketrakorna att verka stå stilla.

En annan gång fick jag en beställning av en kompis som hade en engelsk  500 cc enstånka. Cykeln behövde en ny ventilstyrning med denna reservdel gick inte
längre att få tag på. Gubbarna på maskinverkstaden engagerades och snart hade de fixat en bit gjutjärn av den rätta sorten som jag satte i min svarv på
maskinverkstaden. Kompisen med enstånkan la den nya ventilstyrningen i frysen över natten och nästa dag kunde han montera och provköra u.a. Jag begärde och fick 5 kronor för jobbet, jag hade faktiskt kunnat göra det gratis eftersom jag som praktikant på svarv och brotsch inte kunde lämna några garantier för resultatet av jobbet.

Min kompis Christer och jag hade nästlat oss in hos Ronnebyknuttarna och inte minst deras tjejer. Vi brukade spela whist med dem i deras klubbstuga till sent
om kvällarna. En natt när vi körde hem somnade Christer på sin Silverpil i höjd med rastplatsen vid Förkärla. Hans cykel drog sig allt längre ut mot andra
sidan av vägen och när han inte svarade på mitt tilltal körde jag över till honom och gav honom en smäll på armen så att han vaknade igen.

När jag kom hem från sjön 1962 hade fotografen, utan att fråga om lov, bytt min ägandes mc mot en begagnad moped som min yngre bror Tomas fick. Fotografen fick dessutom betala 500 kr emellan i bytet och namnet på MC-firman på Bredgatan som gjorde den affären har jag för säkerhets skull förträngt! 

(Presskriberat. Calles anm. Tyvärr Rolf gör jag ett avslöjande firman var Fredrik Karlssons)  Även fotografen förträngdes under en period. Blekinges mest eftertraktade lätta motorcykel gick för en spottstyver och där stod jag med lång, lång näsa utan vare sig motorcykel eller pengar.

Nästa mc blev en sex-femtio Triumph Tiger 110, nylackad med svart lack på ramen och med röd och svart lack på bensintanken. På störtbågarna satt två extraljus och de förkromade skärmarna blänkte. Bil & Körkortsinspektören Liljas son hade renoverat den och vi gjorde snabbt en affär. En trevligare mc kan man inte tänka sig och den hade jag stor glädje av. Om fotografen försökte närma sig var det bara att vrida lite på gashandtagen så backade han, så den   cykeln fick jag ha i fred. Skulle han våga sig på ett nytt försök idag så är det bara att sätta punka på hans rullator. I mitten av 1960-talet var vi ett gäng glada knuttar som hade Berget som träffpunkt. Jag erinrar mej namn som Tjocke-Tommy (Silverpilen), Piltan (BSA Rocket), Christer (Silverpilen), Yngve (Guldpilen),
Percy (Silverpilen), Snövit (Triumph Tiger 110), Lennart (Royal Enfield) m fl.

Piltan tog ett krachrekord den dagen han först krachade Christers Silverpilen på Berget och därefter som passagerare på en Norton Dominator 600 cc som körde rakt in i vänstersidan på en personbil som korsade Sunnavägen. Hastighetsmätaren fastnade på 120 km/t. Den tredje krachen var ett faktum då han, rejält mörbultad efter sina två tidigare kracher den dagen, åkte som passagerare på sin egen BSA Rocket och inte kunde komma överens med föraren Christer om ifall de skulle skulle svänga vänster eller höger i en vägkorsning. De körde rakt fram och hamnade i Lyckebyån.

Sen började jag att spela pop i ett par popband. Jag behövde köpa en ordentlig gitarrförstärkare och eftersom jag försörjde mej på studiebidrag vid den tiden
kände jag mej till slut tvungen att sälja Trajan. Där startade min 45-åriga exil som knutte. Under en period på 90-talet körde jag Jawa med yngsta dottern
hos FMCK på Rinkabyfältet och det var kul, men det räknas ju inte riktigt. Nu leker livet igen och av allt detta har jag lärt mej att man aldrig ska sälja
sina motorcyklar, bara köpa. (Calle håller med dig, har gjort samma misstag).

MVH
Rolf         Vi tackar Rolf för denna 60-talsskildring.

Och här nedan kommer en till, dat 2012-03-08
Bifogar ett utdrag av ett mejl som jag fick från min gamla ungdomsvän Lennart Larsson. Vi var klasskamrater, jobbarkompisar, mopedknuttar (Monark) och knuttekompisar (Royal Enfield).  Lennart påminner om Klas (Norton Dominator) som körde med oss i början av 1960-talet. Klas kom från Dalarna och bodde på Västra Mark med sin mamma som jobbade som läkare på lasarettet i Karlskrona.

Så här skriver Lennart:

Jag förlorade en del av känslan för MC när Klas Haraldsson körde ihjäl sig vid Caltex på Sunnavägen. Jag kom strax efter honom. Vi var klasskamrater  på Teknis och hängde mycket ihop. Tyvärr, på Knuttebergets sida över de bortgångna fanns inte hans namn med bland de bortgångna.(Det är rättat nu och kan bero på att att han inte var från Staun ) Årtalet då olycken skedde var troligen 1960?
Det var Klas som var föraren av den mc som kolliderade på Sunnavägen med en personbil som svängde över vägen. Hastighetsmätaren fastnade på 120 km/t. Klas överlevde själva kollisionen men skadades så svårt att han avled en vecka senare på lasarettet.

Vi som kände Klas hade svårt att fatta att just Klas av alla skulle råka så illa ut. Han var den mest ordentliga av oss alla när det gällde att köra mc. Om han så bara skulle köra en provrunda runt kvarteret med sin mc drog han på sig skinnställ och hjälm.

Idag ligger snön vit runt oss men för bara knappt en vecka sedan körde jag en runda i sol och vårvärme. Men våren ska vara på väg tillbaka igen sägs det.

Hälsa
Rolf